Så jag skrattar idag?

Tänk om vi visste hur många dagar det var kvar tills vi rycks härifrån, tills vi dör, tills den här världen ändras eller går under..?
Vad skulle man göra då?

"Lev varje dag som om den var din sista"

Det gör man ju verkligen inte. Eller? Hm, det är ganska skönt att inte veta. Att inte veta hur länge det varar, eller hur länge det inte varar.

Anledningen till inledningen (hm, två ord som slutar med "ledningen". Anledningen till inledningen. Inledningen - man leds in i något. Men an-ledningen, - synonymt till orsaken. Hm, jag undrar var "an" kommer ifrån.
Anlednigen, eller orsaken, är biobesöket denna kväll. Jag blev bjuden på bio av SaraNils (i födelsedagspresent :) Vi såg 2012.
Det var en väldigt häftig film.
En sak man alltid borde göra när man går på bio; Vara klädd i leggins, sockor och ha med sig en filt. Det var så himla värt!
Det var ganska mycket ordnande innan allt var som man ville ha det, jeansen skulle av, sockorna på, filten upp, väskan ner på golvet. Men det gick helt okej :) sen kunde man dra upp filten över ansiktet när undergången kom för nära, om man säger så.

Efter jobbet (innan bion) åkte jag hem till SaraNils mormor, där blev jag bjuden på goda lussebullar och en varm kopp te.

Och för evigheter sedan (det känns som det i alla fall), tidigare idag, på förmiddagen, fick jag fin-besök av Lisa. Massa prat, god kladdkaka, matlagning, och, ja massa-massa trevligt!

Bläh, nu är det sent.
Fast jag har ju haft en bra dag i alla fall.

"Gårdagen är redan förbi. Morgondagen är för långt bort i tid
Tar vara på tiden jag fått, det är så jag vill leva mitt liv
Så jag skrattar idag, kanske gråter jag sen."

Fast jag skrattar inte. Jag tror att jag är närmare gråten än skrattet.
Fast, ändå inte. För varför skulle jag vara det?

Glöm inte att läsa inlägget som heter "Apelsin" (onsdag) som publicerats lite senare än det var tänkt.