Flygresan

Tisdagen är över, och nu ska jag spendera lite tid framför datorn. Jag tänkte bland annat skriva om flygresan. Det kommer bli långt, så läs inte om du inte vill. Jag skriver inte bara för din skull ;) Jag skriver för min egen skull likväl. (Likväl, det var nog ett påhittat ord, men sött ändå)
SnowPatrol genom Spotif just nu.
Under flygresan, så började jag att skriva inlägget, så det kommer förmodligen skrivas som om jag satt på planet just nu :)

(Det här inlägget är skrivet i nutid, och dåtid, ta det som det är (om du mot förmodan orkar läsa vill säga) för det påbörjades på flyget och avslutades på rummet, två dygn senare)
- - -

Säg det till alla, jag är på väg.

Jag tillät mig inte att somna i bilen till Arlanda. Så fort jag nickade till så ruskade jag lite på huvudet, sjöng med i en strof av sången som spelades på radion, eller tvingade mig själv att titta ut på stjärnhimlen och den gnistrande snön.

Det var kallt när jag och mitt avvinkningssällskap klev av vid terminal 5. Jag skakade av kyla, nervositet och sömnbrist. Tårar, kramar och pussar på kinden, och sen lämnade jag Mamma, Pappa och Julia vid den första passkontrollen. (och den enda på Arlanda, tror jag)

Jag ska citera ett sms som jag skickade till Mamma när jag kommit förbi passkontrollen och taxfreen och var på väg mot Gate 6A:
"Nu är jag inne. Letar efter gaten. Hinner inte köpa dricka. Är kissnödig och torr om läpparna. Men glad ändå :)"

Det var lite stressigt att hitta, plus att jag var jätte-törstig, och kände att jag verkligen behövde fylla på med vätska (och socker) för darrig var jag fortfarande, och huvudet var inte lika "klart" som vanligt. Men jag hann fram till gaten i tid, och jag förstod vad de sa (svenska och engelska) Det var tungt att lämna Mamma, Pappa och Julia i kön till passkontrollen, men sedan gick det bra. Jag kunde liksom inte göra annat :)
När man går på planet så går man genom en korridor mellan plan och flygplats, där inne stannade jag vid ett fönster och tittade ut på snön, på Sverige, och sjöng tyst för mig själv:
"Säg det till alla, jag är på väg...."

Att flyga är häftigt. När planet lyfter, ja det är helt otroligt. Brevid mig satt en ung kille, kanske 25 år, en macho-kille, muskulös, respektingivande. Och jag märker att han är nervös, ena stunden håller han händerna knäppta i knät för att sedan lägga en hand på varje knä, och han vrider på sig nervöst.
Då blir jag stolt. Modig, och glad. Jag är minsann tuffare än en vuxen matcho-kille! ha ha! :) Det här kommer jag klara av! :)
Och, starten. Det är en häftig stund. När planet accelererar trycks du bakåt i sätet, sedan känner du att nosen av planet lyfter från marken, sedan när hela planet lyfter så känns det som att du dras ner. (Det kanske beror på att normalkraften från marken försvinner, men trots det så påverkar "samma" tyngdkraft på planet) Men efter den korta sekunden av fall så lyfter du, och flyger uppåt.

Inte heller under den här resan "fick" jag sova. Däremot fick jag en liten macka, och så fick jag lyssna till ljudbok. Det var lite problem med dimma i Frankfurt, så vi blev hängande i luften innan vi fick landa. Mitt nästa plan, Flight LH490 till Seattle skulle lyfta 10.15
Vi landade strax före 09.00, så ja det var liite stressigt där..! Men det finns inte så mycket jag kan göra just då, bara vänta på att dörrarna ska öppnas, och på att passagerarna ska röra på sig. Vi var tvugna att åka buss till huvudterminalen, så därför spelade det tydligen ingen roll om du var först eller sist ut ur planet, utan du var tvungen att vänta på att alla skulle komma ut och ta en plats på bussen.

När bussen tillslut har hittat ett ställe där den kan släppa av oss, då ligger det i mina händer.
Hur snabbt jag tittar på skyltarna, och hur snabbt jag tar mig till gaten.
Att leta rätt på en gate är spännande, det är som en uppgift som du måste lösa. Du ska hitta rätt, på egen hand.
Stress blandat med målmedveten spänning.

Jag hittade rätt, eller ja, jag hittade en väg till stället jag skulle till, men så säger den röda-kostym-klädda mannen;
- Nej, om du ska till USA, då måste du gå genom passkontrollen.
Skiiit. Så jag springer tillbaka till passkontrollen som jag nyligen passerat, (eftersom skyltarna till A-gaterna pekade förbi passkontrollerna) Jag chansar och ställer mig i en kö där det står "Crew".
"Äh" tänker jag, de där ser inte ut som Crew och den här kön är kortare! Jag chansar.
Och jag släpps igenom.
Alltså grejen var att skyltarna sa att du skulle passera genom passkontrollen om du skulle till B-gaterna, eller C-gaterna. Och skylten som pekade mot A-gaterna gick förbi passkontrollen.
På grund av det här så finns det ingen, absolut ingen skylt med ett A på. Och jag har kort tid på mig, och är stressad och varm efter löpturen.

C åt vänster, B åt höger, men var är A?!
Finns det någon som jobbar? Ingenstans.
Info-disk? Nej..?!
Då fick jag lite panik, men ta ett djupt andetag och leta vidare. Och sedan ser jag ett A, men där står det Transfer, Vaddå transfer? Jag ska ju departurera ;) (svengelska)
Men det är det enda A jag ser, så då var det dags att börja springa igen. Vad var klockan då?
Jag minns inte riktigt, men typ 9.30 tror jag. Och det var då boardingen skulle starta. Dessutom; på tavlorna (som visar vilken flight som avgår från vilken gate) har små gröna pluppar börjat blinka.

Sen kommer jag fram till ett litet tåg! Jag bara hoppades att det var rätt. Skyltarna indikerade om att jag var rätt, men jag visst ju inte säkert. Nu hade jag ju verkligen bara en chans. Om jag gick fel, då skulle jag inte hinna. För vem vet hur många kontroller som finns mellan mig och gaten? Och gate A63 kan ju vara 1 km bortom A40. typ.
Så jag hade en enda chans.
Men det var rätt.

Från tåget sprang jag till nästa kontroll. Amerikakontrollen.
- Am I at the right place?
- No. svarar kontrollanten mig, men jag ser på honom att han är en sån där lurig typ som vill driva lite med unga, vilsna tjejer.
- Eh, I'm just kidding, ofcourse you're at the right place!
säger han, och ger mig ett uppmuntrande, men lurigt leende.
Han ställer ett par rutinfrågor, t.ex. första adressen i USA, och vad jag ska göra. Så där står jag återigen, varm efter att ha sprungit, kort om tid, med en lång!! kö framför mig.
Kön ledde fram till säkerhetskontrollen för alla USA-flighter (så det var flera stycken) och bortom, fanns gaterna.
Så jag måste ta av mig ryggsäcken, ta upp mappen, visa honom den krångliga amerikanska adressen.

Godkänd även här, Men sedan fick jag stå i kö, igen. Men kan man göra något för att skynda på en kö? Nej, förutom att tränga sig lite grann (t.ex. så trängde jag mig före ett franskt par ;) Så det är bara att stå och bida tiden.

Och ibland är det tur att man är ensam, och inte i ett sällskap av fem personer. (hur lätt är det att tränga sig framför ett franskt par då?? ;) Och allt tar längre tid om man är fler.

Jag tror att klockan var ungefär 09.48 nör jag kom igenom kontrollen (väsk-röntgen, och för mig själv, metalldetektor ;)
Så upp i taket med blicken,
A63, hoppas att det inte är en alltför lång löptur. Skit, det börjar på A57,
springa, springa, springa, värme, gungande väskor och nödig blåsa. Kul! :)
Fast lite faktiskt. Jag tar mig längre och längre fram, stress blandat med målveten spänning.

De hade börjat boarda när jag kom fram, hinner jag gå på toa? Nej, det måste ju finnas på planet, vi ska ju flyga i typ 11 timmar...

Så nu sitter jag på planet, och brevid mig sitter Abel. Han är skön, han kommer från Libyen, men bor i Seattle. (eller utanför) Han började prata med mig direkt, han frågade om jag kom från England, vad jag skulle göra, han gav mig lite tips om College och vi pratade om väder i Seattle och Sverige och Libyen. Han berättade även att vi inte kommer flyga fågelvägen, utan mer nordligt. Vi flyger norr om Island, över Grönland och genom Canada, och sedan Seattle. Det var lite spännande tyckte jag, jag undrar om det är för att man inte ska flyga över Atlanten, eller om det kanske är för att jorden roterar...

10 timmar och 45 minuter, ska fördrivas, i ett flygplanssäte.
Aldrig har jag brett en macka så långsamt, och aldrig har jag skurit en brieost så ordentligt.
Fördiva tiden, med flygplansmat :)

Klockan 17.25, svensk tid, såg jag solen gå upp över molnen i Canada.
Abel sa då, att det här var väl konstigt, vi flyger västerut, men solen går ju upp i öster!?! Det vi gör är att vi flyger ikapp solen.
Vackert, och coolt.

Jag hade oroat mig lite för bytet i Frankfurt, men sedan trodde jag att det var lugnt. Bara jag satt på planet mot Seattle skulle allt ordna sig, och jag skulle inte ha någon anledning att oroa mig. För när jag kommer till flygplatsen, då skulle jag hämtas upp.
Men ju närmare jag kom, dessto mindre ville jag vara framme. Dels för att jag var trött och ville sova, vila, och det visste jag att jag inte skulle få göra när jag väl kom fram. Då var det dags att hämta väskorna, hitta fram och ja, allt. Men också på grund av att jag inte visste hur det skulle sluta. Var, när, vem? Hur?
Ju närmare jag kom, dessto längre ville jag flyga.

Men det gick bra, efter massa kontroller (som visumkontroll, kontroll av handbagage osv) så hittade jag mina väskor, och jag hittade GreenRiverCommunityCollege-bordet och många snälla personer.
Vi åkte bil till skolan, som ligger i Auburn, en liten stad utanför Seattle. Naturen var fantastisk.
Barrträd, och lite bergigt. (Till och med Granarna känns större här) Och långt borta, såg vi ett stort, snöbeklätt berg. Vanligtvis brukar man inte se det, men nu när solen var framme så såg man det.