utan vattenglas

Det var kul att leda dagens gudstjänst.

Lite småmissar, och lite tråkigt att jag var så hes bara. Jag hoppas att folket hörde vad jag sa.
(Men lite tur också, att jag var hes alltså, för då "slapp" jag vara med och sjunga, vilket kanske hade känts lite mycket att göra under en och samma gudstjänst

En liten kul incident:
Jag är ju lite sjuk, och det har mest satt sig på halsen och gjort mig hes. Däremot har jag inte hostat något under dessa lite småsjukliga-dagar. Men så när jag sitter i bänken, och Bo (vår predikant, alltså han som skulle predika) har ställt sig bakom talarstolen, och precis börjat prata, då, ja då känner jag den där obehagliga känslan. Den där, "jag-vill-hosta-men-är-rädd-att-det-hörs-därför-sätter-det-sig-en-obehaglig-spänning-inuti-halsen-som-bara-irriterar", den känslan kommer. Dessutom, var är mitt vattenglas? Jo, det står såklart upp i talarstolen. Och hur har det hamnat där? Varför finns det inte här i bänken?
Jo, förra gången jag gick upp och skulle säga något, ja då var jag rädd att jag skulle börja hosta, därför tog jag med mig vattenglaset upp.

Så, utan vattenglas sitter jag,
längst fram i kyrkan,
i rollen som mötesledare,
och predikan har precis börjat.

Medveten om att jag inte har något vattenglas, ja det spär ju bara på den där "behöver-hosta-men-vill-inte-hosta-känslan".

Så vad ska jag göra?
Nej, jag kan inte springa upp på scenen och hämta vattenglaset. (Ja, den tanken slog mig, men jag slog undan den en sekund efter den kommit upp)
Nej, jag kan inte springa ut. Hur skulle det se ut? Om mötesledaren gick ut, med tårar i ögat (eftersom hon försökte kväva hostan) när predikan har börjat. Jag menar, det är ändå en ganska lång bit från första bänk till utgången därbak.
Så, snabbt, ner med handen i handväskan i ett försök att få fram en halstablett.
Av med pappret, in med den äppelsmakade-tabletten i munnen och när halstabletten är inne i munnen, börjar jag suga och låter körtlarna producera saliv, jag försöker slappna av, fokusera på tabletten och inte den obehagliga "vilja-hosta-känslan".
Och för en gångs skull så försvinner den här känslan utan att jag behöver springa ut för att hämta ett glas vatten.
Tack.
Ett litet bönesvar? Ja, för det är klart att jag slängde upp en liten bön till Gud när jag satt där längst framme i kyrkan. Ganska litet, kanske inte från Gud. Men kanske. Man vet aldrig med sånt där :)