Det är en vanlig dag

Tillbaka.

Det känns som om jag har varit borta i två dagar. Men det är underbart att vara hemma igen. Morfar och Mormor fanns på Arlanda och hämtade upp mig. Mamma var hemma när jag kom hem från Arlanda. Underbart att få en välkommen-hem-kram.

Jag åkte till Julias skola och stod untanför klassrummet när hon slutade. och jag bestämde en sak. Jag ska Aldrig vara borta tre månader igen. Så stor hon är! Mycket, mycket, mycket snart är hon tonåring (om hon inte redan är det...) och hon har säkert växt tio centimeter. Hon kommer bli längre än mig. Kul för henne, kul.
Jag får börja bearbeta detta möjliga scenario, precis som jag gjorde när Jonte började knappa in. Det behöver liksom bearbetas för att kunna accepteras. haha.

På kvällen åkte jag på "en kopp te" hos Sara. När jag kom dit så välkomnades jag av två superglada vänner. Sara och Alex. De var så glada, det värmde så mycket att se att de blev så glada. Jag är nästan förvånad, mig kan man väl inte sakna så mycket. Underbart fin kväll.

och det finns så mycket roligt jag skulle kunna skriva om vad som har sagts här hemma, och vad som sas hemma hos Sara. Men som jag nu har glömt. Jag är ju skadad; "Åh, det där ska jag skriva på bloggen." Jag vill/kan ju inte kalla mig bloggare. Men... skadad, det är jag.

Just det, Julia.
Julia: - Jag har börjat städa badrummet.
Isabelle: - Jaha, går det bra då?
Julia: - jadå..
Isabelle: - Jaha, vems tur är det den här veckan?
Julia: - Tjaaa, Jonte städade förra veckan . . .
Isabelle: - Jaha, så då är det din tur imorn då?
Julia: - mm, om inte du städar..?
Isabelle: - haha, men du, jag har ju inte varit här och smutsat ner den här veckan
Julia: - nej.. men du kanske har lust...?

Julia i ett nötskal. och om jag var hon, då skulle jag preciS säga sammA sak.

Jag går samma väg till bussen, sitter på samma säte i bussen, går av på stan, och känner att jag har inte alls varit borta. Konstigt.

Fixade glasögonen, gick till Apoteket och hälsade; hejhej, växlade pengar, gick till banken, gick in på ett café och var sugen på en latte, men gick ut igen när jag såg priset, (även fast det bara var 5 kr mer än vad jag betalde i Auburn. Så svenskt.) åkte trettiettan ut till Marieberg, gick till Apoteket och hälsade; hejhej (och skrev på avtal så jag kan få december-lönen) åkte till Elgiganten och köpte en kamera (oops..) tog bussen hem.
och jag kunde åka på samma bussbiljett under hela 'fixa-ärenden-på-stan-och-på-Marieberg-förmiddagen'. Det kallar jag effektivt och smart.

Det är på Friskis och Svettis jag hör hemma. Det är där jag presterar bäst. Det är där jag får ut mest av min träning. Inte i ett gym, inte på en löpmaskin, inte på en spinningcykel, inte i boxningshandskar och definitivt inte i balettskor :)
--
Jag gick på ett medel med Anna F, och det här sa jag till Mamma när jag kom hem: (du får ursäkta oss vi är friskis-nördar)
- Ja, det här är en Mamma-kommentar. Men när jag gick in där, och gav biljetten till Anna så var det bara ett vanligt hej, som hon säger till Alla. Asså jag tycker det är konstigt att hon inte sa "nejmen hej! vi har saknat dig, var har du varit?!" men nej.. bara ett "hej".

Nejdå, det där var inte seriöst. Bara internt mellan mamma, pappa och mig som är så himla mycket friskisnördar.
--

Handtagen går inte att trycka ner lika djupt. Vattenkranen ska vridas åt vänster för att få varmvatten. Allt på övervåningen kändes mindre, (jag vet inte, men jag måste ha växt, på längden..) Spolknappen sitter på toppen. Man säger inte "hur mår du?". Gymnaiseungdomarna klär sig väldigt modemedvetet. Det är snö. Det är kvällsfika. Man vaknar upp av morgonpasset (när jag skulle ställa in klockan igår så gjorde jag fel. haha. istället för att ställa in 21.xx så ställde jag in 9.xx. Pm/Am, dags att tänka om)

Finns så mycket att säga. Men ändå så lite att skriva. Jag vet inte. Men...
Jag är hemma igen.
Period. eller Punkt.

.