The Last Song

Så, vad ska man säga om de här två senaste dagarna.
?

Igår avslutade jag uppsatsen (ganska stolt över resultatet, i alla fall tills jag får se betyget [som jag kanske inte ens kommer att få se, men i alla fall.]), och gick sedan till biblioteket för att skriva ut den.
Allt är lite "sista gången"-tänket nu. Så jag "sa" hej då till datorn när jag loggade ut.
Jag vände mig om en sista gång och tittade på studenterna som satt och stirrade på datorskärmarna.
och sedan gick jag ner för trappan, öppnade dörren, och gick ut.

Vad gjorde vi mer igår?
Jo, just det, vi åkte till Supermall.
Väldigt störigt sällskap. Men bra också.

Sedan åkte vi hem och gjorde varma mackor, tittade på när Vincent flyttstädade lägenheten, åt varma mackor och spelade kort.
Sa godnatt, och sen var det en ny dag.

Andrea flyttade ut.
[Asså jag låser alltid dörren till mitt rum och sedan ytterdörren när jag går hemifrån. Den här morgonen gjorde jag inte det (jag skulle gå till Campus och skriva på ett papper) och när jag kom tillbaka hem och hade vinkat av Andrea, så stoppade jag ner handen i fickan och kände ingen nyckel. Jag kände ingen nyckel. Paniken började krypa på. Okej, kanske har jag inte låst min dörr, nyckeln kanske ligger inne på byrån, men tänk om Andrea har låst ytterdörren. Jag slängde min väska på marken, letade efter nyckeln, kände i fickorna igen. Ingen nyckel. Då kastade jag mig på handtaget och den var öppen.
Jag rusade in, och kände på min egen dörr. Öppen. Och nyckeln låg på byrån. Tur?, änglavakt? Tack Gud!, tänkte jag]
Jag och Warren följde med Vincent till flygplatsen.
Och kan ni tänka er, jag var mer stressad än honom (inte så konstigt). Flygplatser och avsked stressar mig så. Till exempel, han hade 9 kilo övervikt och tog det så himla bra. Han packade om och sen gick det igenom. Jag skulle brytit ihop. Jag skulle så ha brytit ihop.
Efter lite fika från Starbucks gick han in till gaterna, och sen försvann han.

Jag och Warren, ja, vad ska vi säga.
Vi förstår det nog inte än.
att han har lämnat landet.

Sen när vi åkte buss hem, då såg jag hur fula de amerikanska husen egentligen är.
Inte alls fina, och coola, eller söta och "desperate housewife"-liknande. Fula.

Märker ni att jag tycker att det här är tråkigt eller vad?
Men jag har många fina minnen från den här quartern. Så himla goa vänner.

Den här kvällen var vi bjudna till Minsun och Mina,
de två, plus Minsong, Sangyoun och Sungyoon bjöd oss på koreansk middag.
Spicy and super, super delicious.
Vi spelade ashole (skitgubbe), och visade våra sång-skills. Mer eller mindre frivilligt :)
Men det var en person som saknades.
Vincent, du ska bara veta hur mycket jag och Warren saknar dig.
If Vincent was here, he would ... osv.

Poliser på nyheterna. Och Warren utbrister:
(Precis nyss, ja, jag lovar Vincent :)
- Oh my god, if Vincent was here he would, 'boom boom, this is how we do. This is why I want to be a policeman.'
(Ingen fattar förutom jag, Warren, Vincent och Andrea.
och av dem är det bara två som läser. men ändå.)

"Oh, seasons come and go. Summer turns to snow.
I know you're leaving, touch and go.
You have to leave I know, you're always on the road
It was a long summer.
But thank god for Youtube and Myspace, Facebook..."

en låt av vår tid. Thank god for Facebook och mobiltelefoner. haha.

Väderkillen spår 60 grader imorgon. Farenheit såklart.
Jag längtar hem så. men jag är inte där än. Jag är inte ens på väg.
Jag är fortfarande här.