One minute I held the key

Det är tur att jag har en så snäll pappa.

När jag var på väg från Friskis&Svettis till 11:ans busshållplats på järntorget, tittar jag på klockan och ser till min förskräckelse att det endast är en minut kvar till bussen går. Skiit, tänker jag och börjar springa genom de mörka, våta gatorna. Väskorna slår mot kroppen och saktar ner min fart. Jag känner på mig att jag kommer att missa bussen och just då var humöret inte på topp. Bussen startar och blinkersen sätts på. Då blev jag riktigt arg, den sketna bussen åkte ifrån mig. I den stunden kunde det ha sluppit ut allt annat än vackra ord ur min mun. Vad gör man då om man står på järntorget, trött efter ett pass på Friskis&Svettis, och det bokstavligt piss-regnar. Jo, om man är som jag, bortskämd, utan körkort och bil, ringer man sin snälla pappa.
"Jaha, du missade bussen, och det regnar. Ja, det är klart jag kommer och hämtar dig, vart är du?"

Tack så mycket pappa! Och tack vare att pappa hämtade mig hann jag hem till Grey's Anatomy. Åh, jag älskart. Igår tittade jag på House, idag Grey's, åh vad jag vill bli läkare :)
Synd att jag inte har de betygen...
Fast å andra sidan ville både jag och Mamma bli poliser när vi tittade på Anna Pihl och Maria Wern. Så jag fortsätter väl att fundera på vad jag ska göra med mitt liv. Imorgon har vi sovmorgon till halv tolv, najs.
Nu ska jag städa lite, sen ska jag läsa lite Eragon. Så himla bra!