Livet som blockflöjtist

Man vet aldrig hur mycket tid man får lägga ner på en konsert förrens man inte får/kan dra sig ur. I höstas frågade min blockflöjtslärare om jag ville vara med och spela några enkla stycken på en konsert i början av februari. Jag tyckte inte att det lät så jobbigt, så jag tänkte att ja, det kan jag väl göra.

Men nu sitter jag här. Har övat varje fredagseftermiddag mellan klockan 16.30 och ~18.00 sedan jullovet, idag har jag övat hela eftermiddagen/kvällen (missade Lovisas musikcafé) och ska ha fyra konserter imorgon. Dessutom så spelar jag inte bara lite flöjt längre, jag är utklädd till ängel/drömfe och renässansdam, jag står bakom scenen och håller upp skynken i flera minuter, sedan skrider jag ut vitsminkad i ansiktet över scenen med massvis av underkjolar och släp efter mig. Ja, jag skulle kunnat tackat nej till det där sista, men det gjorde jag tydligen inte.
Men i spelandets stund gillar jag det. När jag väl sitter med flöjten i händerna och själv tycker att det låter fint så kan man inte annat än tycka om konserten. Och att värdigt skrida fram utklädd till en likblek renässansdam.

Men det var tråkigt att jag missade musikcaféet. Hoppas det gick bra Lovisa.
Det roligaste är nog att alla lärare är så engagerade. Man brinner för olika saker, tydligen.

Vissa brinner för att planera Örebros grönområden, som kvinnan på Stadsbyggnadshuset. Det var där dagen började. Och nu ska jag försöka minnas vad som sades imorse och skriva ner mina reflektioner.

Jag undrar vad jag brinner för?