Varför Isabelle ska bli ingenjör

"Lös problemet"
brukar min Pappa säga. Och det gjorde jag idag. Jag löste problemet.

Tjugo minuter i elva tappar jag min mobil på golvet i fikarummet på Apoteket. Jag skulle ta upp tygpåsen där min Twilightbok ligger men så ligger mobilen på ett olyckligt sätt och far i golvet. "Smack!" och där låg ytterskalet, displayen, knappsattsen och resten av mobilen några centimeter från varandra.

"Lyckat" tänkte jag. Men jag tog det bra, jag tog det lugnt.

Det här har hänt förut, fast ändå inte. Ytterskalet och knappsattsen har fallit isär efter en smäll i golvet, men displayen har alltid suttit kvar. Men nu föll den isär.

Jag satte ihop mobilen, men den var svart. Den levde, det hörde jag när jag stängde av den, satte på den och slog in pin-koden osv. men den var svart.

I det här tillståndet var jag tvungen att lämna min mobil, i jackfickan, och gå ut till kassan i Apoteket.
Under tiden jag sitter där så slås jag av en tanke;
"De sms jag får under den här tiden, när displayen är sönder, men simkortet är "i funktion" kommer jag inte få se. Eftersom, när jag flyttar över simkortet så stannar smsen kvar. Så det första jag måste göra på min rast är att stänga av mobilen, så att jag kan få smsen när jag byter mobil...."

(Onödig tanke, eftersom jag inte fått några sms under den tiden, men ändå ;p man vill alltid vara tillgänglig. Att inte kunna vara kontaktbar är vi, unga svenskar, inte vana vid ;)

Efter jobbet skulle jag och Pappa träna, men mobilen var ju tvungen att fixas! Det var ju viktigare! Så jag övervägde ett tag att boka av mig från stationspasset för att hinna till elgiganten. (Men jag gjorde aldrig det, utan jag organiserade eftermiddagen så att vi både hann äta, byta om, åka till elgiganten, och åka till Friskis)

Men på elgiganten sa servicekillen att det där nog inte gick att fixa. Och om det skulle gå att fixa så skulle det kosta 1500, och då kanske det var mer värt att köpa en ny mobil.
Jaha, tänkte jag och ryckte sorgset på axlarna. För jag har verkligen gillat min mobil! Den är fortfarande snygg, och jag älskar hur den är "inuti" om man säger så. Alltså menyerna, textsnitten m.m.
Men det handlar väl om vad man är van vid.

Men jag kunde inte finna mig i att det här var slutet. Utan jag försökte få liv i den. Och jag upptäckte att om jag tryckte tillräckligt hårt på displayen så fick jag en bild, och telefonen kunde användas som vanligt. Men jag var tvungen att trycka väldigt hårt och bilden försvann väldigt ofta.

Men nu när telefonen ändå var sönder så skulle det ju inte skada om jag pillade med displayen, och krestsarna m.m. där inne. Så jag studerade baksidan av displayen och upptäckte problemet. "Den där" skulle sättas fast "där" (ja, ni får ursäkta, men jag vet tyvärr inte vad sakerna heter...)

Så jag tryckte fast en liten koppartråds-bunt i ett passande "hål" och helt plötsligt så fungerade displayen!
Efter ytterligare lite pillande så satt displayen helt på sin plats, och så gjorde även knappsattsen och ytterskalet.

Min kära mobil levde igen.

Så ut med sim-kortet ur Julias mobil och in med kortet i min egna.
och så levde de lyckliga i alla sina dagar.
eller ända till Isabelle tappar sin vän i golvet igen.

(På rasten idag läste jag i "MåBra" att 25% av oss hellre tappar bort plånboken än mobilen. Jag är en av dem.)

Så för att knyta ihop detta blogginlägg.
Jag har hört att ingenjörer löser problem.
och efter dagens problemlösning så tror jag att jag kanske kommer att passa som ingenjör.