När jag gick till bussen imorse möttes jag av en rolig syn.
En dörr öppnades i ett av husen i Adolfsberg och ut sprang det en liten kille med reflexväst. Dörren stängdes och han fortsatte nedför trappan. När han kom fram till gatan tittade han inte åt sidorna utan fortsatte springa. Som tur var så kom det ingen bil utan han klarade sig helskinad över gatan. När han kom till den andra trottoarkanten stannade han inte utan han fortsatte springa utan att dra er på farten. Killen med reflexvästen fortsatte till en kurva, där han sprang åt höger, mot Adolfsbergsskolan.
Eftersom jag inte sprang hamnade jag lite efter men jag såg honom, såg honom fortsätta springa utan att sakta ner. När jag kom fram till kurvan stannade jag och tittade efter honom. Han var inte sen till skolan, han tyckte bara om att springa, springa till skolan. Sen försvann han bakom en kurva och mina ögon kunde inte följa hans språngmarsch längre.
Jag undrar om han fortsatte springa, om han hade den uthålligheten och tilltron till sig själv.
Tänk om man längtade så efter skolan att man sprang, sprang utan att stanna en måndagsmorgon.
Jag stod ensam kvar i mörkret, vinden blåste, blåste liv i håret och liv i mig. Jag började gå, inte springa mot bussen.
"Synd att vi inte bor grannar, då kunde vi dansa tillsammans på gatan"
måndag 12 januari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Haha. Ja som trodde att du också sprang till skolan. Men du kanske bara springer hem för att få göra allt plugg som du inte fick göra i skolan...;)
haha, ja det är taskigt när bussarna kommer förtidigt. Tur att du vet vilka gånger dom är det så du vet om du måste springa ;P
Skicka en kommentar