Studenten 2009

"Vi hade iaf otur med vädret..."

den texten prydde ett av Örebros studentflak i fredags. (inte vårt, vårt lakan hade prytts med texten; "Vi är lika nördiga som vi ser ut" :)

Vi fick inte drömvädret på vår student (6! grader när jag åkte till Almby till N3a:s Champagnefrukost), men det gjorde inte så mycket. Det var ingenting som kunde förstöra. ingenting

Champagnefrukost

När alla i N3a hade samlats kring bordet klockan 7 på morgonen satt jag och frös och huttrade, men jag tror inte det berodde på kylan. nej, det berodde på förväntan inför dagen, och insikten att det här är allra, allra sista dagen. och därmed vikten av att ta vara och njuta av varje sekund.
men jag lyckades väldigt bra med det tycker jag


Jag får ständigt upp minnesbilder från olika händelser från studentdagen. Att titta på bilder på facebook kan man inte heller få nog av :) Jag har svårt att välja ut det roligaste. Allt var härligt och småsakerna var också goa.

"nu!, nu!, det är nu!"
var det nån som sa, när vi stod bara några meter från dörren.
det är nu vi springer ut.

Dörren öppnades, skolgolvet försvann under de vita klackarna och vi hoppade upp på plattformen. Vi var tillsammans, men jag minns inte att jag fick ögonkontakt med någon av er där på plattformen (kan det bero på min längd?). Det var vi, det var jag. Det var vi.
eller jo, jag minns. hur vi nickade till varandra samtidigt som vi lyckligt skrek, vi gladdes med varandra.
"Vi fattar inte hur, men vi har klarat natur, vi fattar inte hur, men vi har klarat natur"

åh det var underbart.

Så här två dagar efter kom hesheten. och det förstår jag, för jag har nog aldrig skrikit så mycket. Det konstiga är att jag inte var hes igår, utan det kom idag.
Så sjukt att det var vi som stod på ett lastbilsflak och sträckte ut händerna och skrek.

Kyligt var det, och filtarna var värda kom jag och Nils fram till :)

Alla N3a:are tacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktacktack!

happy face

På bilden; N3a
John, Mattis, Maria, Jenna, jag, Sara Nilsson, Sanna, Joel, Madde, SaraA, SaraB, Andreas, Hayda, Lollo, Malin, Arman, Rasjan, Zainab, Alexandra

och jag kan inte beskriva hur glad jag blev när Maria och Jenna ringde och berättade att de var på väg till mig. Jag skrek och sprang ut på parkeringen. kyligt, men o vad glad jag blev.

När jag pratade med Sara Nilsson igår sa jag
"Egentligen skulle jag bara vilja storgråta" och det vore så skönt att göra det på ett sätt, för jag kommer sakna allt. Men jag har fortfarande inte fattat.