rädslan 4 meter upp i luften

Jag hittade till Linköpings resecentrum. Jag gick till fel busshållsplats först, men som tur är så hade jag gått ut i tid (och jag hade inte klackskor på mig). I bytet i Nässjö ringde jag Mamma. Eller egentligen var det hon som ringde mig.
Mamma: "Är du vaken så här dags?"
Jag: "Ja... jag är i Nässjö"
- Nässjö? Vad gör du där?
- Jo, jag ska till Jönköping
- Jönköping, är det nåt som ingår i det (i nollningen underförstått)
- Nej, jag ska åka ner till Jönköping och träffa Simon, och sen ska vi åka ner till en släktträff...!

Fast det var inte så läskigt att vara på släktträff. Det enda läskiga var balansgången 4 meter högt upp.
Vi fick en sele runt oss (man får så snygga rumpa i den, särskilt med klänning(?)) och sen fick vi gå på två reglar som tillsammans var ca 10 cm breda. Som sagt, ca 4 meter upp. På andra sidan fanns en burk med Hemkola, när vi kom fram dit skulle vi böja oss ner för att ta en, och sen gå tillbaka.

När jag skulle sätta på mig selen darrade mina ben.
Och det var skiiithögt. Men jag gick framåt. På nåt sätt.
Och när jag skulle böja mig ner för att ta en hemkola darrade mina ben ännu mer. Det var nästan omöjligt att böja på benen för att nå burken. Men jag fick tag i en Choklad-hemkola (med brunt papper) och siktade in mig på målet, och började gå tillbaka. Men då blev jag skiträdd. Om det var för att det var massa personer där, (fast jag la inte märke till dem, jag la bara märke till Simon och Josef (Simons bror), kommer jag ihåg)
Kanske blev jag rädd för att de var säkra, men inte jag. Jag stod på en smal decimeter, alldeles för högt ovanför ett cementgolv i en ladugård...
När jag gått halva biten ungefär var det nog nära på att jag stelnade av skräck, och jag var minsann både gråtfärdig och spyfärdig där i mitten av balansgången...
Inte var det en kick av adrenalin jag fick. Nej, jag blev illamående.
När jag tillsist hoppade ner på säker mark, och smått omskakad tog av mig selen, sa Josef: "Välkommen till familjen" med glimten i ögat.

Det var det enda som var läskigt. Annars var det väldigt kul. Och jag är stolt att jag gick den där balansgången.
"Vi ses nästa år"
Ja det får vi hoppas.

På söndagkvällen fick jag ett sms av mamma
"Är du hemma? Blev du godkänd ;) ? "
och hon fick ett svar: "Jag blev godkänd, efter att ha gått balansgång 4 meter upp i en ladugård ;)"