Nej. Om det ändå vore så. Men så är det inte.
Jag behöver i alla fall inte bli besviken på att "vi hörs för sällan", "varför får jag inget gulligt sms eller telefonsamtal", "varför måste AAAAAlltiiiid jag ringa?". Det är det bästa. Asså, det är verkligen det bästa, att inte bli besviken!
Jag brukar aldrig komma ihåg vad jag drömmer. Men senaste veckan så har jag kommit ihåg två drömmar jag drömt och de hade nåt med Simon att göra. Det gillar jag inte. Ogilla.
Men idag mår jag bra. Idag mår jag fint. Faktiskt. Jag är inte ett dugg ledsen. Bara lite arg.
Trots det så sitter jag också och njuter av dagen.
Andra dagen på kliniken. Intressant! Sedan efter "arbetsdagen", som slutar innan det blir mörkt, underbart! cyklade jag iväg till cafét "Alla tiders", jag beställde en cappuccino och en bagel, och satte mig vid ett bord och läste lite i en bok. (Ja, en pluggbok). Senare kom Jenna och Sara. En härlig eftermiddag (jag var sjukt trött, men det vet jag att de accepterar, för de är några av mina allra bästa vänner). Jag och Jenna åkte till Friskis och gick på ett Step-pass. Under step-passet måste man tänka och vara med hela tiden, det är sjukt svår koordination, men jag och Jenna hängde med riktigt bra. Superkul! Efter step-passet så gick vi på ett Flex-pass. Så skönt att sträcka ut rygg, skuldror och nacke, och resten av kroppen.
Nu: Bredvid mig, en tom tekopp, sitter mitt emot Mamma och tv:n står på i bakgrunden.
Livet är...
...Du
La vie, c'est toi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar