på mattan, utan tårar

Att lägga sig mitt på mattan, och gråta, det var ingen bra plan. För det kom inga tårar. Skönt.

"Gråta i fosterställning" som en god vän ofta säger.

Det är inget för mig.

Men att känna sig ensam, det får man väl göra?

Men fokus på det positiva:

Igår och idag har varit så otroligt fint väder. Klarblå himmel och vinterkyla, lite snö på marken. Gilla! Igår tog jag en promenad från Filladelfiakyrkan hem, det tog ca en halvtimme och jag bara njöt av det fina vädret och naturen. När jag kom hem städade jag lägenheten, (igen :) Jag skulle nämligen få finbesök. Det var semelbakning på gång med klasskompisarna.

Det blev fullt kök, ( i mitt nya kök :) Malin, Issa, AnnaBixo, Jocke, AnnaUden och Johanna, och så jag såklart. Mums med semlor.

Nu är äntligen lägenheten som vanligt igen. Eller nästa som vanligt. Jag har ett extra kylskåp i vardagsrummet och en stor såg på balkongen, men nästan klart :)

Idag var första skoldagen på länge. Vi har ju haft praktik nu i två veckor, men idag körde vi igång igen. Med ny basgrupp och nytt tema. Neuro/Rörelse på stadium 2. Så nu är det för första gången meningen att vi ska komma ihåg det vi läst innan. En liten utmaning. Men vi vet, det finns någonstans bak i huvudet.

"Jag har alltid herren inför mig, när han står vid

min sida vacklar jag inte.

Psalm 16:8"

hemma igen

Första natten i lägenheten på länge :)

Skönt. Jag trodde inte det skulle kännas så skönt. Men jag trivs ju i min lägenhet, så det är ju inte så konstigt.

Nu är kylvarorna överflyttade till nya kylskåpet. Handtagen på de flesta skåp är på plats, och det börjar likna ett fungerande kök. Men det är alltid saker som vi kommer på att vi måste göra innan det är helt klart. Men jag drömmer att på lördag, då är det klart, och då ska jag tvätta och kunna städa hela lägenheten så det blir rent och allt hamnar på sin rätta plats. (Men det kommer nog ta längre tid än till på lördag tills alla papper, och smågrejer hamnat rätt. Men det är inte långt kvar nu.

utan besvikelse

Jaah-ni. Läsarsiffran går upp på bloggen. Vad kan det bero på? Att jag fångade ert intresse med min livskris kanske ;) Men bara så ni vet så lurade jag er. ha ha.

Nej. Om det ändå vore så. Men så är det inte.

Jag behöver i alla fall inte bli besviken på att "vi hörs för sällan", "varför får jag inget gulligt sms eller telefonsamtal", "varför måste AAAAAlltiiiid jag ringa?". Det är det bästa. Asså, det är verkligen det bästa, att inte bli besviken!

Jag brukar aldrig komma ihåg vad jag drömmer. Men senaste veckan så har jag kommit ihåg två drömmar jag drömt och de hade nåt med Simon att göra. Det gillar jag inte. Ogilla.

Men idag mår jag bra. Idag mår jag fint. Faktiskt. Jag är inte ett dugg ledsen. Bara lite arg.

Trots det så sitter jag också och njuter av dagen.

Andra dagen på kliniken. Intressant! Sedan efter "arbetsdagen", som slutar innan det blir mörkt, underbart! cyklade jag iväg till cafét "Alla tiders", jag beställde en cappuccino och en bagel, och satte mig vid ett bord och läste lite i en bok. (Ja, en pluggbok). Senare kom Jenna och Sara. En härlig eftermiddag (jag var sjukt trött, men det vet jag att de accepterar, för de är några av mina allra bästa vänner). Jag och Jenna åkte till Friskis och gick på ett Step-pass. Under step-passet måste man tänka och vara med hela tiden, det är sjukt svår koordination, men jag och Jenna hängde med riktigt bra. Superkul! Efter step-passet så gick vi på ett Flex-pass. Så skönt att sträcka ut rygg, skuldror och nacke, och resten av kroppen.

Nu: Bredvid mig, en tom tekopp, sitter mitt emot Mamma och tv:n står på i bakgrunden.

Livet är...

...Du

La vie, c'est toi.

Hemma hemhemma

Vi håller på att göra om mitt kök, så just nu har jag inget kök i lägenheten. Därför så har jag bott hemma hos Mamma&Pappa ett tag nu. Det är skönt. Att ha folk omkring sig, att ha några att kvällsfika med, och några att fräsa till ibland. Jag längtar tills köket är klart. Men jag är rädd för att flytta tillbaka till lägenheten.

Idag var vi ute på sjukhuset för första gången. Och så fick jag använda mitt stetoskop på patienter. Stort! Ujuj, vad vi är larviga, vi små läkarstudenter.
Men alla har väl varit små någon gång.

not down forever

Jag har sovmorgon imorgon! Och jag slutar klockan fyra. Börjar 9.15, slutar 16. Förstår ni hur lyxigt det är!! Lycka!

Köksrenoveringen går framåt. Men jag bor fortfarande mest hos Mamma och Pappa.

I fredags skrev jag tenta, det gick super!

Och i fredags fick jag tillbaka min plånbok. Bönesvar!

Hmmm... nu känner jag mig lyckad, inte trodde jag att jag skulle känna det en söndagskväll i denna bistra vinter.

"We loose our way,

we get back up again,

You may be knocked down,

but not down forever. "

and I'm standing strong

Mina vänner och min familj är fantastisk.

Tack

Lovisa B

Sara N

Jenna

Sara J

Anna Bixo

Johanna

Anna U

och mamma och pappa.

I skolan har vi haft fantastiskt roliga tentapluggsdagar nu senast. Jag och de andra i min basgrupp har gått igenom studiemål.

När man pluggar tillsammans blir det så mycket roligare!

"Så mycket bättre när vi är tillsammans" :)

Idag pluggar jag hemma i huset, Julia här hemma också. Hon har jullov.

På fredag skriver vi tenta. Tagga.

men tillslut blev det bara fucking smulor på bordet

Jag känner igen mig i Timbuktus tolkningar från "Så mycket Bättre".

Jason tolkade Lena Phs "Ont det gör ont, det gör ont en stund på natten, men inte på da'n"
och Eva Dahlgrens "Håll om mig"

"Det var som ett annat liv
det var så förbannat fint
du var den jag ständigt ville stå bredvid

men älskling vi kan aldrig bli kvar
en sista gång
håller jag om dig

hållet jag av dig

håller jag avstånd"

och till sist, den bästa: Flickan och Kråkan.

"För mitt hopp är en skadskjuten kråka.
Och jag är ett springande barn.
Som tror det finns någon som kan hjälpa mig än.
Som tror det finns nån som har svar.

Och jag springer med bultande hjärta,
jag springer på taniga ben.
Och jag bönar och ber, fast jag egentligen vet,
att det redan är alldeles för sent"

Underförstått i detta blogginlägg:

Simon och jag gjorde slut förra veckan.

Vi gick igenom en riktig, hjärtekrossande break-up-scen.

Nästan skrattretande.

Men jag går vidare.