Vad härligt det känns när man kan svara på frågor. "Hur är det och det?", "Kommer det var så och så?".
20-åriga Isabelle känner sig lite större.
Jag åkte när de skulle börja leka. Det var lite synd. Men jag väntade finfrämmande. ... Famiiiljen.
Mamma, Pappa, Jonte och Tuva (hunden) kom vid åttatiden. Vi kvällsfikade.
Åh vad jag saknar det.
och så visade jag bilderna från Turkiet.
Sent på kvällen ringde Simon. Som tur var. Annars hade jag blivit besviken på honom. Han har ju aldrig tid att prata, han har bara massa nytt för sig ;)
Men så var nog jag också förra hösten, (aldrig-tid-att-prata-ordentligt-typen), när jag började i Linköping och var y-nolla.
Idag är det stadsvandring på schemat och sedan färgfest på Kåren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar